Hjärtat är mötesplatsen

Se, jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, ska jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. (Upp 3:20)

Vi människor var inte först med att söka oss till Gud. Det är inte genom vårt jagande, vårt intellekt eller vår mänskliga kraft som vi når fram till honom. Gud var först! Allting börjar med hans initiativ. Från begynnelsen har han varit avsiktlig i sin relation med människan. Gud valde att skapa. Gud valde att bli människa. Att visa sig för oss och komma oss nära. Han valde att låta sig dödas och att uppstå för att vi skulle få liv genom honom. Han valde att göra sig tillgänglig för varje människa genom sin Ande. Och han valde en särskild plats för gemenskapen mellan Gud och människa, nämligen människohjärtat. Han valde att göra människans hjärta till Andens boning, för den som öppnar dörren.

Vårt hjärtas djupa längtan efter kärlek har sitt svar i Gud!

Hjärtat är alltså mötesplatsen. Det innebär att vi inte möter Gud genom att fly från oss själva och försöka nå en viss nivå av andlighet eller fromhet, utan tvärtom, vi behöver möta oss själva och bejaka vilka vi djupast sett är: skapade med ett rum i hjärtat som är tänkt att fyllas med Guds Ande. Vårt hjärtas djupa längtan efter kärlek har sitt svar i Gud! Gud längtar efter att hålla måltid med oss, att ha gemenskap med oss, i våra hjärtan. Gud har stått vid varje hjärtas dörr och knackat sedan dagen vi skapades. Livet i sig är en kärleksförklaring från Gud. Att hjärtat bultar har en djup innebörd. Lyssnar man noga hör man i bultandet hans röst: Se, jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, ska jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.