Varför är du kristen? Svaret på den frågan kan vara olika beroende på vem som svarar. På samma sätt kan vägen till att bli kristen vara olika från person till person. Isabelle växte inte upp i en kristen familj, men fick efter sin konfirmationstid upptäcka den kristna familjen.

Isabelle Svenson kommer från en liten by, Knislinge, och har haft en kärleksfull, trygg och ganska vanlig uppväxt i en vanlig svenssonfamilj. När Isabelle var 14 år stod hon inför valet att konfirmera sig eller inte. Bland Isabelles syskon och kusiner fanns en tradition att göra det och med framför allt presenterna som morot valde hon att konfirmera sig i Svenska kyrkan i Knislinge. 

Ungdomsledaren som såg mig

I kyrkan lärde Isabelle känna en av ungdomsledarna som kom att bli betydelsefull för henne, både under konfirmationstiden och efter den.

— Ungdomsledaren såg mig på ett nytt sätt, såg mina tvivel och tankar, min potential och mina kvaliteter. Jag fick förstå att jag har en musikalisk gåva och jag blev uppmuntrad till att sjunga. Sången och lovsången har fått betyda jättemycket för mig och särskilt under jobbiga perioder då det varit tufft i familjen, som när mina föräldrar genomgick en stökig skilsmässa vilket påverkade mitt mående. Jag tog med mig gitarren in i mitt rum och sjöng lovsång mitt i mörkret.

Vägen till tro

Under konfirmationstiden tog Isabelle inte den kristna tron på så stort allvar. Bland klasskompisarna som Isabelle konfirmerade sig med fanns förväntningar på hur man skulle vara och Isabelle kände i stället att hon behövde leva upp till dem. Men efter att ha gått i kyrkan under konfirmationstiden och därefter slutat med det, började Isabelle känna att kyrkan saknades i hennes liv. Hon ville tillbaka.

Det blev som en familj och i perioder har den känts närmare än den biologiska familjen.

– Jag har inget wow-ögonblick att berätta om. Tron har vuxit fram efterhand. Under konfirmationstiden eller i ungdomsgruppen Pilgrim gick jag en pilgrimsvandring mellan pastoratets kyrkor. När jag kom in i den tomma kyrkan i Kviinge kunde jag andas ut och fick en känsla av att vara hemma. Nu i efterhand känner jag att det verkligen är mitt hem och Gud ville säkert säga något där och då.

Församlingen som familj

Isabelle började tidigt medverka i lovsången, nästan varje söndag, och till en början var det anledningen till att hon kom dit så frekvent. 

– Med tiden så kunde jag ta till mig predikan och gemenskapen som var i kyrkan. Det blev som en familj och i perioder har den känts närmare än den biologiska familjen. Även mötena över generationsgränserna var betydelsefulla. I kyrkan kände jag mig sedd, uppskattad och uppmuntrad. Där fann jag också styrka, kraft, tröst, gemenskap och familjekänsla vilket saknades hemifrån när det var kaotiskt kring skilsmässan. 

Det var avgörande för Isabelle att hitta in i kyrkans gemenskap – annars hade hennes liv tagit en annan väg. En del i att hitta in i gemenskapen var möjligheten att vara ledare. Det fanns de som tog vara på Isabelles ledarförmågor och hon fick vara fadder på ett konfirmationsläger på Breanäs, en kristen lägergård. Hon blev även introducerad till läger inom ELU, vilka kom att betyda väldigt mycket. 

– Efter Breanäs konfirmationsläger så blev jag en del i en kristen gemenskap – jag fick en tillhörighet. Till en av tjejkompisarna i gänget uttryckte jag, 17 år gammal, vid ett tillfälle en vilja att träffa en kristen kille. Kompisen fixade en blinddejt och det blev lyckat! Det var Jonatan som jag i dag är gift och har barn med. 

När Isabelle och Jonatan hade blivit ihop började de tillsammans gå till Kviinge kyrka där Isabelle var etablerad i gemenskapen. Att de träffades vid den här tidpunkten och fick bli en del av en kristen gemenskap var nog avgörande för dem båda.

Idag

Med facit i hand så har livet blivit mycket rikare än vad Isabelle kunnat drömma om. Hon är tacksam för allt hon har fått genom tron och har byggt hela sitt liv på den. 

– Den är verkligen vägen, sanningen och livet.

Till följd av att församlingen har blivit så stor är Isabelle numera med och leder lovsång ungefär en gång per termin, till skillnad från tiden strax efter konfirmationen då hon var med varje söndag och ledde lovsång. Hon är även engagerad i Andrum, en grupp för unga vuxna. Isabelle är glad om hon kommer iväg och kan delta i någon av församlingens samlingar någon gång i veckan. Hon har dock en längtan efter att engagera sig mer och leva ut sin kallelse mer.

– Jag tror inte att man på lång sikt kan vara kristen på egen hand. Brödra- och systragemenskapen är avgörande för att få näring till sin tro. Vi får bära varandras bördor och finnas till för varandra. Det går inte utan den kristna gemenskapen. Den var helt avgörande för mig.