Kan du välja att spela fotboll i AIK:s A-lag? Kan du välja vem som ska bli kär i dig? Nej, i dessa fall måste det vara någon annan som väljer dig. Hur är det då med Gud?
Ofta blir vi utvalda på grund av någon särskild kvalité som vi har. Är vi bland de snabbaste och grymmaste med bollen får vi spela mer på matcherna med fotbollslaget. Är vi tillräckligt snygga kan vi bli uppmärksammade på skolbalen. Är vi tillräckligt smarta får vi vara med i TV-frågesporter eller vissa kompisgäng. Men så väljer inte Gud.
Hur väljer Gud?
Gud valde ut Israels folk till att bli hans eget folk. Och när han skulle motivera varför han valde just det folket sa han: Det var inte för att ni var större än alla andra folk som Herren fäste sig vid er och utvalde er, ni var tvärtom mindre än alla andra folk. Utan det var därför att Herren älskade er… (5 Mos 7:7-8)
“Ni som tidigare var bortvalda är nu utvalda!”
Israeliterna kunde alltså inte slå sig för bröstet och peka på några särskilda egenskaper hos sig själva som hade fått Gud att välja just dem. Valet var helt och hållet Guds eget och det hängde på hans egen kärlek.
Jag då?
“Tråkigt för mig som inte är jude då”, kanske du tänker, “då tillhör jag ju inte Guds utvalda.” Så tänkte i alla fall många hedningar (icke-judar) på Bibelns tid. Men så fick de höra om Jesus.
Till några av dem skrev Paulus: Kom därför ihåg hur det var tidigare: ni var födda som hedningar och … utestängda från medborgarskapet i Israel … Men nu, genom Kristus Jesus, har ni som tidigare var långt borta kommit nära genom Kristi blod (Ef 2:11-13).
Det han säger är alltså: “Ni som tidigare var bortvalda är nu utvalda!”
Rasmus på luffen
I Astrid Lindgrens bok Rasmus på luffen växer Rasmus upp på ett barnhem för föräldralösa. Han längtar efter att bli adopterad och få en mamma och en pappa, men han har inget hopp om att bli utvald eftersom han har fått för sig att de vuxna bara väljer söta flickor med lockigt hår. Till slut rymmer han från barnhemmet och träffar en luffare som blir som en pappa för honom.
Vem är din luffare?
Om du är ärlig mot dig själv inser du kanske att du också längtar efter att få samma bekräftelse och tillhörighet som Rasmus längtade efter. Det är därför du tänker på hur du klär dig, vad du säger och vad du gör – kommer dina kompisar att gilla dig eller inte? Kommer du att bli accepterad? Men du blir aldrig helt nöjd. Förrän du träffar luffaren…
En ny pappa
Paulus skrev: I kärlek har [Gud] förutbestämt oss till barnaskap hos honom genom Jesus Kristus (Ef 1:5). Från början tillhörde du inte Gud, men genom tron på Jesus har Gud valt att adoptera dig, så att du nu får kallas hans barn! Du är inte övergiven. Du är inte utanför. Du är utvald. Gud säger till dig: Var inte rädd, för jag har återlöst dig, jag har kallat dig vid namn, du är min (Jes 43:1).
Din djupaste tillhörighet
Plötsligt blir det inte längre viktigast att tillhöra kompisgänget, få vara med i fotbollslaget eller bli uppmärksammad av andra. I stället inser du att det allra viktigaste, det som verkligen i slutändan betyder något i livet, är att få vara Guds eget barn. Det är det bästa som finns. Som Jesus lärjunge Johannes förundrat utropade: Se vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn! (1 Joh 3:1)
Kallelsen står fast
Ofta misslyckas vi i vårt kristna liv. Det gör mina barn också. Men de slutar inte att vara mina barn för det. På samma sätt slutar vi inte att vara Guds barn när vi misslyckas. Det kan hända att han behöver ta itu med våra synder och säga till oss på skarpen. Alltför ofta behöver han det. Men hans inbjudan till dig att tillhöra och följa honom står hela tiden kvar, för Gud ångrar inte sina gåvor och sin kallelse (Rom 11:29).
