När Paulus etablerar församlingar och har kontakt med dem gör han det tydligt att han uppskattar och älskar dem. Men ibland behöver de förmaningar.

För några år sedan fick jag en idé om att jag ville börja plantera krukväxter och lära mig ta hand om blommor. I början var det roligt och spännande. Men ganska snart började växterna vissna och strula. Plötsligt var det inte lika kul längre. Jag blev sugen på att kasta ut växterna och i stället börja med något nytt projekt. 

Paulus var missionär och planterade församlingar över stora delar av medelhavsområdet. Precis som för mina växter så uppstod problem i Paulus församlingar och det gick inte alltid som han hade hoppats. Men i stället för att kasta in handduken tog Paulus tag i problemen genom att skriva brev till sina församlingar för att hjälpa till. Låt oss se vad vi idag kan lära oss av Paulus brev till sina församlingar.

Långsiktigt engagemang

Det första vi kan lära oss av Paulus är att faktiskt engagera oss för våra kristna syskon och församlingar. Paulus församlingar var inte perfekta och hans kristna syskon var inte alltid enkla och föredömliga. Kanske känner du igen dig? Men i stället för att vi ska stå på avstånd och klaga vill Gud bjuda in oss att engagera oss och försöka bli den förändring som vi längtar efter. Paulus engagemang tog inte slut efter ett intensivt missionsprojekt utan varade långsiktigt. Även vi får tålmodigt och långsiktigt stanna i relationer till andra kristna och församlingen även när allt inte är enkelt. Vi får be Gud om samma tålamod som Paulus!

Kärlek och omsorg

Paulus brev är inte brev till avlägsna bekanta utan de kommer ur en djup och kärleksfull relation till kristna syskon. Paulus verkar fyllas av en genuin glädje när han tänker på de kristna i Filippi (Fil 1:3) och han skriver till församlingen där att jag längtar efter er av hela mitt hjärta (Fil 1:8). Han skriver på ett annat ställe att hans uppgift är att ha omsorgen om alla församlingarna (2 Kor 11:28) och han hänvisar ofta till församlingarna som sina “älskade” (t.ex. 1 Kor 4:14, 10:14 samt Fil 4:1). 

Paulus brev är fyllda av kärlek. Men det är inte en kärlek som bara bekräftar och klappar medhårs.

För att du och jag ska kunna och vilja engagera oss i församlingen långsiktigt behöver vi liksom Paulus få en kärlek och omsorg för våra kristna vänner. Denna kärlek kan bara växa fram genom en levande relation. Vi behöver därför leva och umgås med andra kristna på ett äkta och vardagligt sätt. Församlingen och de kristna vännerna är inte ett projekt att satsa på – det är våra älskade syskon som vi bör ha en relation till! I och ur denna relation kommer kärlek, omsorg och engagemang väckas – precis som för Paulus. 

Tydlighet och äkthet

Paulus brev är fyllda av kärlek. Men det är inte en kärlek som bara bekräftar och klappar medhårs. Paulus vågar ta upp sådant som inte står rätt till och han tillrättavisar tydligt när det finns osunda beteenden i församlingarna. Till församlingarna i Galatien öser han ur sin frustration över deras avfall från den rätta läran (Gal 3:1, 19-20). Församlingen i Korint tillrättavisar han för splittring, slarvigt nattvardsfirande, oordning vid gudstjänster och förnekande av Jesus uppståndelse (bl.a. 1 Kor 11, 12 och 15). Paulus är tydlig, skarp och han är inte rädd för att riskera den trevliga stämningen i relationen till församlingen. 

Här tror jag verkligen vi har mycket att lära av Paulus när det gäller våra relationer i kyrkan idag. Undviker vi att prata om det som skaver så att det hinner gå ännu längre och bli ännu värre? Det gör inte Paulus. Snackar vi hellre skit om våra kristna syskon och våra sammanhang med varandra än att ta upp problemen direkt med de berörda? Det gör inte Paulus. Låt oss våga tala tydligt, men kärleksfullt, om det som inte är bra i våra församlingar och kristna relationer. Det är att bry sig på riktigt. 

Att släppa ansvaret

Paulus hade ett viktigt ansvar för sina församlingar. Men det yttersta ansvaret visste han låg hos Gud. Jag planterade […] men Gud gav växten (1 Kor 3:6). Även här får vi lära oss av Paulus. Våra insatser för församlingen och andra kristna är viktiga och spelar roll. Men i slutändan är det Gud som bär ansvaret för resultatet av vårt arbete. Vår främsta uppgift är att vara trogna Kristus i vårt engagemang. Det är Guds sak att ge frukten.