Vilan är målet

Gud har en viktig tanke med vilan i sin skapelse. Vilan är skapelsens mål från första början och en dag vill Gud leda oss till den eviga vilan.

Behöver verkligen Gud vila? Filosofen i oss måste någon gång ha reagerat på det vi läser om på Bibelns första sidor. Är det inte underligt att Bibelns Gud vilar? Visst, universum är stort och måste ha krävt en hel del kraft att skapa. Men är inte Gud lite större än svett, utmattning och värk?

Om vi ska fortsätta att ha på oss filosofhatten kan vi ställa oss frågan: Vad är egentligen vila? Min vän Henning Fredriksson skrev nyligen några kloka ord om vila: ”Vila. Inte för att kunna arbeta sen. Inte för att samla krafter. Inte för att du är trött. Inte för att du förtjänat det. Vilan är helig. Vila är gott i sig. Vila är inget medel, det är ett mål.” Det gäller för oss och för Gud. Gud vilar inte av utmattning, för att ladda upp, eller som belöning. Vilan på den sjunde dagen är målet i hela skapelseberättelsen. Vilan är skapelsens mål. 

En riktig röra

Vi spolar tillbaka bandet till början. När Gud ska skapa världen börjar det hela i en stor röra. I Bibelns andra mening står det på hebreiska om jorden att den var ”tohu wa-vohu” – öde och tom. Det brukar också tolkas som formlös, oordnad och vild. Men ur röran och kaoset skapar Gud ordning. Hade inte Gud, som den hantverkare han här målas upp som, utfört sin arbetsvecka så hade det förblivit röra. Men Gud är inte oordningens Gud. Han gjorde så att allt blev gott, ja, mycket gott. På den sjunde dagen rådde det frid och harmoni i skapelsen, i kontrast till den röra som varit innan. På hebreiska är ett viktigt ord för detta shalom, som vi ofta översätter till ”frid”. När Gud på den sjunde dagen till slut vilar ska vi inte tänka oss att han försvinner ut ur bilden. Han är inte som en inhyrd hantverkare som drar när bygget är färdigt. Vi ska inte föreställa oss en Gud som är passiv, som en del anklagat Gud för att vara på sjunde dagen. Nej, han är som hantverkaren som bygger sitt eget hus och efter att den sista spiken är slagen pustar ut och flyttar in. Nu är allt på plats och kan fylla sin funktion. Det är först nu det hela äntligen kan börja.

Gud vilar inte av utmattning, för att ladda upp, eller som belöning.

Teologer runt om i världen och genom historien har stannat upp inför detaljen att den sista dagen i skapelseberättelsen aldrig slutar. Efter alla andra dagar blir det afton och morgon, men inte efter den sista dagen. Det är möjligt att skapelseberättelsen förmedlar att den sista dagen aldrig var tänkt att sluta, att skapelsen nått sin ordning med ro, frid och vila. Men som vi vet bröt människan mot Guds vilja och orsakade syndafallet. Efter det blir både marken och människans arbetssituation förbannade. Oordning bryter ut och friden blir avbruten.

Shabbat Shalom

Det som händer på Bibelns första sidor ekar genom hela den fortsatta berättelsen. Vilan på den sjunde dagen är ett tema som väver en röd tråd genom Bibeln. Bland annat skymtar vi tråden i berättelsen om Israels uttåg ur Egypten. När Israels folk slet och arbetade som slavar under Egyptens farao, kom Gud med löftet om att rädda dem och föra dem till det land där de kunde finna vila och ro (5 Mos 3:20, Jos 22:4, 2 Mos 33:14). Men redan innan de hade nått fram till landet av vila, skulle de börja leva ut hoppet. De skulle börja fira sabbat (ordet betyder bokstavligen upphöra eller vila). Sedan dess – varje vecka i flera tusen år – har det judiska folket påmint sig om Guds vila på den sjunde dagen i skapelseberättelsen. Mose sa nämligen till Guds folk: Sex dagar ska man arbeta, men den sjunde dagen är en sabbat för vila, helgad åt Herren… För på sex dagar gjorde Herren himmel och jord, men på sjunde dagen upphörde han med sitt verk och vilade (2 Mos 31:15a, 17b).

Sju och sju gånger sju

Det var inte bara sabbaten som anspelade på Guds vila på den sjunde dagen. Samma sjutalsmönster återkommer på andra platser i Israels lag: Vart sjunde år var speciellt. Då fick odlingsmark vila (3 Mos 25). Då skulle de som var skyldiga efterskänkas skulden och slavar släppas fria. Vart fyrtionionde år (sju gånger sju), i den sjunde månaden utropade man ett jubelår som helgades (avskildes) för vila och frihet. Alla dessa högtider associerade med talet sju är en god ordning från Gud för att möta människans behov. Det är gott för oss att avsätta en dag i veckan för vila och det är gott att det fanns system för frihet och vila i det israeliska samhället. Men det är också en försmak och en påminnelse om det hopp som väntar Guds folk framåt i tiden. Gud har nämligen satt i gång en plan om att återställa friden i den skapelse som inte blev som det var tänkt.

Jesus ger vila

När Jesus kliver in på scenen blir försmaken av den eviga vilan ännu mer påtaglig. Jesus kommer med sann vila och frihet. Han är den som säger Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila (Matt 11:28). I Lukasevangeliet läser vi om hur Jesus ser sig själv som en uppfyllelse av Jesajas profetia. I en synagoga citerar han: Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren (Luk 4:18­–19). Jesajas profetia anspelar på jubelåret, då fångar blev frisatta. Men jubelåret är bara en skugga av den frihet och vila som Jesus vill föra människor in i.

Skippa lördagsgodiset och inför söndagsgodiset!

En evig sabbatsvila

Hebreerbrevet ser tillbaka på israeliternas vandring från Egypten till det utlovade landet av vila. Författaren visar att vilan Gud lovat israeliterna aldrig helt uppfyllts, utan fortfarande väntar Guds folk (Hebr 4:9). Den ultimata sabbaten – den ultimata vilan – ligger framför oss. Som kristna är vi pilgrimer med blicken fäst på den eviga vilan. Där får vi en dag till slut pusta ut efter livets slit och arbete. På den dagen kommer allt att vara precis som det var tänkt från början. All kaos, ondska och röra är till slut borta. Äntligen kommer vi att finna sann frid och vila i Guds paradis.

Söndagen – en försmak

Men! Redan nu får vi som kristna, likt israeliterna, börja leva ut vilan som om den redan var en verklighet genom att helga söndagen. Kristna diskuterar om det i det nya förbundet fortfarande är Guds vilja att vi håller sabbaten som judarna eller inte, och hur vi ska förstå Jesus ord om sabbaten. Men kristna har ändå i alla tider helgat söndagen, det vill säga avskilt den och gjort den till något speciellt. Söndagen får vara en dag utan en massa måsten. Söndagen får vara en dag då vi över allt annat prioriterar att gå till gudstjänst för att bli betjänade av Gud. Söndagen får vara en dag då vi påminner oss om den eviga vilan vi har framför oss. Söndagen får vara en försmak av den himmelska festen – skippa lördagsgodiset och inför söndagsgodiset! Helga söndagen genom att göra den till en försmak av evigheten!