Året som jag skulle konfirmeras var jag deprimerad, men nästan ingen visste om det. Jag såg fram emot konfirmationslägret men hade inga förväntningar på att bli helad från min depression. Trots det fanns ett hopp i mig om att Jesus kanske kunde rädda mig. Det kunde han verkligen. Genom andra människor och Gud själv fick jag känna hans kärlek. Jag upplevde hur han lyfte upp mig i sin famn och gav mig kraft att blomma ut. Under det lägret fick jag lära känna Jesus och jag blev helad från min depression. En händelse fick mig att verkligen inse att Gud ser mig och bryr sig om mig och jag kommer alltid bära den med mig. Det var sista dagen på förlägret och under gudstjänsten steg prästen fram och sa inför alla: ”Det är någon här inne som känner sig värdelös men jag vill att den ska veta att det inte är sant.” Det kändes i hjärtat men jag tänkte att det säkert inte var mig han pratade om. Senare steg han fram ännu en gång och sa: ”Jag vill bara tillägga att det är en tjej som känner så.” Då visste jag att det var mig han pratade om. Gud räddade mig och det kommer jag alltid vara tacksam för.
