Jag har aldrig varit med om något sjukt osannolikt och totalt omvälvande bönesvar. I stället är min relation till Gud någonting som har fått, och fortsätter, växa på ett ganska odramatiskt sätt sedan barnsben. Jag tenderar att upptäcka hur fantastisk Gud är på mindre spektakulära sätt. Som på biologilektionen när jag inser hur genialiskt fotosyntes fungerar, i hur vardagsproblem jag ber om tenderar att lösa sig, i lovsång som ligger i kvalitetens undre klass på pianot där hemma eller i en förnimmelse på promenaden eller på bussen om att det finns något mycket större än vad jag kan förstå. Gud är här och verkar i det absolut mest vardagliga och till synes gråa. Gud är alltid här och nu.
