För några år sedan så hörde jag en vän uttrycka bönen: ”Jag längtar efter att längta.” När min vän uttryckte detta slogs jag av bönens genuinitet. Det är ju verkligen inte alltid jag längtar efter Gud. Jag har inte tänkt på den bönen under flera år, men på sistone har min tro känts lite lealös och jag har blivit påmind om den bönen. Bibelorden har nämligen ekat lite tomt i mig och mitt böneliv har varit rätt slentrianmässigt. Jag har på flera sätt varit rätt modlös och trött gentemot Gud. Ni känner kanske igen bönen: ”Nu ber jag detta för sjuttioelfte gången.” Den känslan har präglat min attityd till Gud den senaste tiden. Jag har liksom inte ens längtat efter att känna en gudslängtan. Ett bibelord som blivit ett slags mantra under min modlöshet är Luk 9:24. I det stycket ber en man Jesus om hjälp och mannen uttrycker sig såhär under samtalet: Jag tror. Hjälp min otro. Min bön har därför blivit: ”Jag längtar efter att längta efter en gudslängtan.” Eftersom jag vet vilken gud jag ber till så har jag hopp om att bönen inte ekar tomt.
