Novemberkåsan avgörs i december i år. Ett lerigt motocrosslopp. På hemsidan står det om loppet: ”Tävlingen är på drygt 30 mil, förmodligen den tuffaste i Sverige. Den körs mestadels i mörker mitt ute i skogen bland vatten och gyttja där stenar och rötter blir hala hinder. De tävlande får utstå många timmar i mörker och kyla, känna kramper och smärta.”
Sugen på att ställa upp?
Känner du av höstterminens tilltagande mörker? Upplevelsen av det når väl sin höjdpunkt mitt i november, innan advent lyser upp tillvaron och hoppet tänds. Att växa som kristen är sällan en dans på rosor. Mer ofta förenas växten med kramp eller smärta, som t ex när en relation mellan två människor tar tillfälligt stryk av växten hos den ene. Inte ofta märker man ens att man vuxit, ungefär som en ynka avklarad kilometer i Novemberkåsan. 299 kvar.
Efterföljelsen kan framkalla jubel i himlen, men responsen i denna världen då? Kanske som smaken av gyttja i munnen och ett handlöst fall över en hal rot. Reglerna för loppet säger att inga serviceteam får hjälpa dig – i gyttjan utanför Eskilstuna måste motocrossföraren klara sig själv. Så är det inte med dig i den kristna gemenskapen, puh! Här får du bära och bäras av andra, när omvärlden kritiserar och vill trycka ner din tro.
Det här numret handlar om att växa som kristen. Som att släppa relingen och ta ett steg i tro, som en livslång resa, och i konkret handling på ett sportläger i Etiopien. I följetongen liknar sig Jesus vid en grind, Grinden!
God läsning!
Bön
Gud, tack för Insidan som kan lysa upp ett mörkt november. I vår kristna växt, fäst vår blick vid målet, och tack för att du leder oss på vägen dit. Amen.
