Jag har alltid varit öppen med min kristna tro i skolan, men har länge velat bli mer frimodig i att berätta om min tro. När min svensklärarare berättade att vi skulle hålla ett argumenterande tal inför klassen kände jag mig utmanad att argumentera för varför jag tror på Gud.
Jag tyckte att det kändes läskigt och visste inte om jag skulle våga, men sedan kom jag till en punkt då jag bestämde mig för att göra det. Jag berättade det för mina kristna kompisar i skolan, och de uppmuntrade och bad för mig.
Talet inleddes så här: Förr trodde alla att jorden var universums medelpunkt. Att solen, stjärnorna, ja hela universum kretsade kring jorden. Idag vet vi bättre. Idag vet alla att allting kretsar kring MIG. Jag fortsatte med att ställa frågan om det kanske finns något större utanför mig själv. Sedan lade jag fram tre argument för Guds existens – ett vetenskapligt, ett erfarenhetsbaserat och ett känslomässigt. Talets slutsats: Jag tror att Gud är universums medelpunkt.
Mycket riktigt blev många i klassen rörda, och ett par började till och med gråta.
Som avslutning spelade jag upp låten You Say, eftersom jag trodde att många skulle kunna relatera till den även om de inte trodde på Gud. Mycket riktigt blev många i klassen rörda, och ett par började till och med gråta. Det visar på tomrummet som finns i mångas liv som bara Gud kan fylla.
Efteråt fick jag höra av många att talet varit bra, och några veckor senare berättade min lärare att det hade gått bra. Hon frågade till och med om hon fick använda talet som elevexempel till både svenskan och religionen! Det blev tydligt att Gud använder sig av mig för att verka på skolan, mer än vad jag själv hade trott när jag bestämde mig för att hålla det här talet.
