Jag sitter i en bil på väg från Nairobi till Nakuru, Kenya. Regnet öser ner, sådär som det bara kan göra under en regnperiod i Afrika. Fuktigheten är total och det krävs inte mer än ett par sekunder för att bli dyngsur, även om du har ett paraply. Vi kör längs den skumpiga vägen, förbi massor av kenyaner som sökt skydd för regnet under närmaste uppspända presenning. Jag tittar ut genom framrutan och ser till min förvåning två män som inte sökt skydd – herdarna. De står kvar i regnet tillsammans med sin fårflock.
En herde som inte flyr från vår nöd, utan står med mitt i även det värsta ösregn.
“Herren är min Herde” är den kända ingångsversen i psaltarpsalm 23, och en mycket fin liknelse. Men jag tror att jag, och många andra svenskar, kan ha svårt att relatera till den versen. Herdekulturen existerar ju inte i Sverige! Liknelsen blir en avlägsen bild för en närstående Gud. För några månader sedan flyttade jag till Kenya för att vara volontär för Move på Bethesda, ett projekt för att möta och rehabilitera gatubarn, och här i Kenya finns det gott om herdar. Varje dag ser jag män som går runt med sin flock och med en trästav i handen.
De två herdarna i regnet påminde mig om att vi kristna också har en sådan herde. En herde som inte flyr från vår nöd, utan som står med i även det värsta ösregn. Men det finaste med en herde är att han inte bara följer efter sin flock, han leder den. Så gör också vår Gud, vår Herde! Går jag efter mitt eget förstånd går jag vilse som fåren, men jag följer en herde som går att lita på. En herde som låter mig vila på gröna ängar, och för mig till vatten där jag finner ro” (Ps 23:2).
