Det är en vanlig, tråkig måndagskväll. Jag förbereder mig för en stillsam andakt på mitt rum.
Den senaste tiden har det fungerat bra att läsa något kort ur Psaltaren eller evangelierna. En stillsam frid har ofta fyllt dessa stunder – fram tills nu. Jag möter denna gång en text som förändrar min självbild och världsbild. Tanken slår mig: Spelar någonting jag gör någon roll? Gör jag saker bara för att imponera?
Gör jag saker bara för att imponera?
I två veckor brottas jag mycket med den senare tanken. Allt jag gör tycks jag göra för att imponera på något sätt. Jag lär mig avancerad musik för att få andra att tycka om mig, inte för mitt eget nöjes skull. Jag läser svåra böcker för att jag vill verka intressant. Jag tränar för att se bättre ut. Listan blir lång. Det är omöjligt att hitta något jag gör bara för mig själv.
Så fort jag upplever allt detta berättar jag det för Gud. Jag tar upp det med kristna lärare, goda vänner och i själavård. Efter två veckor inser jag verkligen hur brusten jag är, och under bön och lovsång ger den helige Ande mig förståelse kring mig själv. Jag får uppleva en ny synd i mig: mitt gigantiska bekräftelsebehov.
Alla har ett bekräftelsebehov, och vissa har större än andra. Mitt, i detta fallet, upplevde jag gick ut över mig. Även mitt sätt att hantera den insikten gick överstyr. Jag berättade det för andra för att få ännu mer bekräftelse! Det finns alltid en risk att man “gör saker bara för att imponera”, och någon kommer alltid tycka något, det kommer man inte undan. Men det finns en frid som bara finns hos Jesus och inte hos någon annan. Du behöver inte göra något för att bli mer älskad, sedd eller accepterad av honom.
