Klara tyckte att kristen tro var knasig – tills hon själv fick möta Gud under ett läger.
Namn: Klara Johansson
Bostadsort: Knislinge
Ålder: 18 år
Sysselsättning: jobbar på Fridens second hand (Knislinge församlings second hand) och vikarierar på en förskola
Intressen: keramik, piano, fynda på second hand
Fun fact: har varit utomlands fler gånger detta året än under hela livet tidigare
Klara kommer inte från en kristen familj och hade som liten verkligen ingen tro. När Klara gick i åttan fick hon ingen inbjudan till konfirmation, eftersom hon var ett år yngre. När hon kontaktade prästen i sitt närmaste pastorat för att fråga om detta upplevde hon sig inte så välkommen, utan snarare som om de tyckte att det skulle bli en för krånglig process om hon skulle konfirmeras.
– Då bestämde jag mig för att strunta i det.
Konfirmation trots allt
En dag var Klara i biljardhallen i skolan och träffade där ungdomsledaren i en annan församling. Han bjöd in henne till en informationsträff för konfat där.
– Då såg jag det som en slump, men nu tänker jag att Gud sände honom för att bjuda in mig.
Klara gick på träffen. Hon tyckte att det hela kändes knasigt – men man fick ju åka på konfaresa till klostret Taize i Frankrike i slutet av konfatiden. Klara hade aldrig varit utomlands.
– Jag tänkte att det var värt att lyssna på den galna prästen om jag fick åka till Frankrike.
Från ensamhet till gemenskap
Konfatiden började och Klara trivdes inte alls. Hon kände ingen där utan var ganska ensam. Hon bestämde sig för att sluta.
– En onsdag till, tänkte jag, sedan hoppar jag av.
Gud, om du finns, vilket jag inte tror, få mig att börja gråta.
Som av en slump (tänkte hon då) bytte Klaras vänner till hennes konfa precis då, och hon stannade kvar. Hon gick också till ungdomsgruppen och trivdes i gemenskapen där.
– Jag tänkte: Kan jag fortsätta hänga i den här najsiga gemenskapen om jag inte tror på Gud?
Klara trodde nämligen inte alls att Gud kunde finnas.
Berörd av Gud
Vändningen kom under ett läger som Klara var på över en helg. Första kvällen fick hon se många av sina vänner börja gråta. De kunde inte förklara det med något annat än att det var Gud som berörde dem. Då testade Klara att be för första gången.
– Gud, om du finns, vilket jag inte tror, få mig att börja gråta.
Klara var egentligen blyg och osäker, och inte alls bekväm med att gråta inför de andra. Men det hände ändå inget. Klara kände sig besviken, ännu mer “anti-Gud” än tidigare. Andra kvällen på lägret bad Klara samma bön, och den här gången började hon faktiskt att gråta.
– Jag kan inte förklara det bättre än med att jag fick möta Gud och bli berörd av honom. Då fanns det inga tvivel längre, utan jag trodde att Gud fanns. Jag kände att jag hade hittat livets grej, att jag hittat meningen. Tron är en resa genom hela livet men det var där det började. Att välja att bli kristen är det bästa beslutet jag tagit.
