Sofie satt på bänken i missionshuset och kände sig förvirrad. Snart skulle julaftonen vara här, med allt vad det innebar.

Hennes ögon följde medlemmarna i den stora ungdomskören. De sista tonerna av en välkomponerad Stilla natt klingade ut och de var på väg att sätta sig. Första delen av predikan hade varit ganska lätt att hänga med i. Budskapet var att det är kärlekens tid. Att vi ska ta oss tid till att stanna vid krubban. Hälsa på gamla och göra någonting för våra medmänniskor. Men nu när andra delen skulle ta vid hade Sofie svårt att samla tankarna. Det fanns så mycket som störde.

Falsk fasad

Hon led av känslan att det i missionshuset skulle visas upp en osårbar yta. Där var alla starka kärnfamiljer, med föräldrar som varit gifta i flera år och syskon som älskade varandra. Vid kaffet pratades det om vädret, senaste börsraset eller om vinterresan skulle gå till playan eller fjällen. Var fanns allt det som hon längtade efter i församlingen?

Frågorna hade länge plågat henne. Tankarna gick till det egna hemmet. Familjen var långt i från så präktig som många kunde tro i församlingen. De senaste månaderna hade varit kantade av allt annat än kärleksfulla bråk. Ofta klagade något av barnen över att behöva gå upp så tidigt till gudstjänsterna. Saker som aldrig visades för andra.

Sofie längtade efter att kunna gå till missionshuset som den hon var. Inte behöva spela glad om tårarna ville tränga fram. Få förbön av vem som helst utan att känna sig som en förrädare gentemot familjen. Vid fikaborden fick alla så klart parata om vad de ville. Men hon saknade de förtroliga samtalen om andra människors visioner och böneämne.

Längtan efter krubban

Med en kraftansträngning försökte hon återigen vara närvarande i gudstjänsten. Öronen hade svårt att stilla sig och lyssna. Sofie valde istället att lägga tiden på ett samtal med Gud. Det kändes som han ville visa henne krubban. Blicken stannade vid Maria. I den stunden förstod hon för första gången lite av vad Jesu mor måste ha känt. En person utan inblick skulle bara sett Maria som en ogift, gravid kvinna. Sofie kunde känna hur många i församlingen som skulle ha haft det som samtalsämne hemma vid köksborden om det drabbat henne själv. Maria måste ha fått utstå många blickar, pikar och ord som gjort ont. Likaså Josef.

Sofie fortsatte till Jesusbarnet. Redan när jorden fick sin grund i skapelsen, fanns han med i tanken. Jesus blev en levande gudsperson. Trots att han är kungarnas kung, skröt han aldrig om det. Ett palats hade inte varit nog som boplats. Han accepterade ett stall. Som baby var han beroende av föräldrarnas omsorg, likt alla andra barn Hon bad om hjälp att höra vad han ville säga.

En smittande ödmjukhet

Sofie lekte med tanken över vad som skulle hända om Jesus, som blivit född till människa fick förvandla alla församlingsmedlemmarnas hjärtan? Maria och Josef valde att bli Guds redskap, trots vad de måste ha fått utstå. Likaså var Jesu egna handlingar menade att smitta av sig. Ödmjukheten, svagheten och allt det andra mänskliga. Det var som predikanten sagt i början: Han känner med oss. Förstår när vi lider. Vill dela vår glädje. Dessutom vill Jesus hjälpa oss. Det var därför han blev född hit. För att vi ska kunna bli räddade till himlen, via den bro som byggdes när han dog på korset.

En oanad vändning

Precis när gudstjänsten var slut iakttog Sofie förvånat hur en av kvinnorna i församlingen närmade sig talarstolen. Med svag röst bad hon alla om förbön för en familjemedlem. Maskaran rann när hon gråtande berättade att hennes syster drabbats av en elakartad cancer. Kvinnan berättade att läkarna bara gett henne ett par månader.

Sofie rös till. Kände sig skamsen för att hon misstrott människornas ärlighet och frimodighet.

Ett budskap för alla dagar

Samtidigt tändes ett hoppets ljus inom henne. Ljuset från och om krubbans budskap, som inte bara platsar i december, utan alla årets dagar. Sofie såg till sig själv. På egen hand kunde hon inte förändra församlingen. Men genom att se på Jesus, få en längtan att vara mer lik honom, kunde hon bli ett format redskap. Hon hade så lätt för att se allt som var fel. Inte allt det fina som fanns. Kyrkan var kanske inte så känslomässigt isolerad som hon trodde. Det var kanske bara hon själv som glömt be Gud om ett frimodigt hjärta, fullt av ödmjukhet.