Petrus och Johannes står inför ett avgörande förhör med stora rådet – men ändå är de inte rädda! Någonting har hänt med dem. Grunden de står på är fast och stadig.

Läs Apostlagärningarna 4:1-22

Två månader tidigare

Natten mellan skärtorsdagen och långfredagen samlade judarnas maktelit ihop sig. Judarnas Stora råd, folkets äldste, de skriftlärda och översteprästerna skulle äntligen fälla bråkmakaren Jesus och röja honom ur vägen. Han var en ful och opassande sten som inte fick plats i deras bygge.

Han var en ful och opassande sten som inte fick plats i deras bygge.

Lärjungarna Petrus och Johannes följdes åt den natten. De var livrädda. Människor i mörkret kände igen dem och frågade dem om de hörde ihop med mannen som stod åtalad. Petrus garanterade att han inte kände den mannen. Petrus måste ha skämts i resten av sitt liv över hur hans mod svek honom när det gällde som mest. Johannes, den yngste lärjungen, var nog inte mycket modigare den natten.

I samma situation som Jesus

En annan natt, två månader senare, samlar sig samma maktelit, men nu för att åtala Petrus och Johannes själva. De envisa lärjungarna hade försökt fortsätta sprida budskapet om bråkstaken och uppviglaren Jesus, och nu måste Stora rådet sätta ner foten och visa vilka som bestämmer. Detta måste ske innan den nya rörelsen får fäste bland folket.

Lärjungarna har varit med om en enorm känslomässig och andlig berg- och dalbana

Och inför detta förhör sitter de där, Petrus och Johannes, bakom lås och bom. Dagen efter åtalas de, kanske i precis samma rum som Jesus två månader tidigare, och får återigen frågan om de hör ihop med Jesus. De borde vara minst lika rädda den här gången – det är deras egna liv som står på spel. Men något är annorlunda. Vad har hänt?

En turbulent tid

Lärjungarna har varit med om en enorm känslomässig och andlig berg- och dalbana de senaste månaderna. Deras mästare, Guds son, har dött, men sedan uppstått igen, har varit hos dem en kort tid, men sedan lämnat dem igen. Tio dagar senare kom pingsten och utgjutelsen av den Helige Ande. Lärjungarna fick ta del av hjälparen som Jesus lovat dem och skulle nu “själva” få sprida Guds evangelium och göra under bland människor. Händelsen vi ska titta på idag är den första händelse det berättas att lärjungarna var med om efter pingsten. Det är deras kanske allra första erfarenhet som Jesu Kristi apostlar med den Helige Ande.

Petrus och Johannes är på väg till templet för att be när en lam man vid Sköna porten, en av ingångarna till tempelområdet, ber dem om pengar. De svarar honom “Silver och guld har vi inte, men vad vi har, det ger vi dig: I Jesu Kristi, nasaréns, namn: stig upp och gå!” och mannen blir helad från sitt handikapp. Folket blir nyfikna på vad som hänt och börjar fråga lärjungarna. Petrus och Johannes tar tillfället i akt och förklarar hur Gud sedan urminnes tider haft planen att frälsa alla människor, trots att de vänt sig bort från honom och korsfäst honom.

Det borde de inte gjort

Det är då tempelvakterna, sadduceerna och prästerna reagerar och fängslar Petrus och Johannes. De får sitta i fängelse över natten. Under tiden samlas de äldste, skriftlärda, överstepräster och alla som betyder något i den judiska makteliten för att på nytt stoppa Jesus och hans lärjungar. De tar in de två lärjungarna till förhör och frågar dem “I vems namn verkar ni?”

Frimodighet

Petrus och Johannes svar låter inte vänta på sig:

“Ni anklagar oss för att ha gjort en välgärning mot en sjuk man. Ni ska veta att den här mannen står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi, nasaréns, namn. Honom korsfäste ni, men Gud har uppväckt honom från de döda. Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare kastade bort, men som blev en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.”

De byggde på ostadiga stenar, på sina egna förmågor och framgångar, på egoism och anseende bland folket.

Det är svårt att tänka sig ett frimodigare och rakare svar. Medlemmarna i rådet blir förvånade över hur överlåtna Petrus och Johannes är. De inser att de inte kan anklaga dem för något när folket sett att de gjort tecken i Jesu namn, men något måste de göra. De hotar lärjungarna och förbjuder dem att predika och göra tecken i Jesu namn.

Det viktiga är vad vi gör när vi ligger där i ruinerna av våra egna misslyckade torn.

Men Petrus och Johannes svarade dem: ”Döm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud? Vi för vår del kan inte tiga med vad vi har sett och hört.”

Inmålade i ett hörn…

Stora rådet ville stoppa budskapet om Jesus, men samtidigt var de rädda för vad folket skulle tycka. De kunde inte straffa lärjungarna när folket visste att det enda de hade gjort var en välgärning mot en sjuk man. Vad de än gjorde så blev det fel, det fanns inget manöverutrymme kvar. De byggde på ostadiga stenar, på sina egna förmågor och framgångar, på egoism och anseende bland folket.

…eller orubbligt fria?

Petrus och Johannes stod däremot orubbliga. Ett bygge där Jesus är hörnstenen går inte att rubba. Stora rådets makt och hot, som några månader tidigare gjorde lärjungarna livrädda, kunde inte längre skrämma dem. Jesus är ingen ful eller opassande sten som ska slängas bort. Han är hörnstenen som måste forma och lägga grunden för resten av bygget.

Grunden fortfarande relevant

Frågan om vilken grund vi bygger på är inte mindre viktig idag.

När det kommer till kritan och vi måste välja om vi vill bekänna att vi hör ihop med Jesus, eller förneka honom – hur gör vi då? Hur gör du?

Petrus fick börja om, med rätt sten underst.

När det börjar bli lite oroligt kan jag ibland måla in mig i samma hörn som Stora rådsmedlemmarna. Jag är rädd för vad andra ska tycka och tänka och hur det kan påverka mitt rykte eller min karriär. Det gör att jag sätter mig själv i svåra situationer där jag gör ännu sämre val. Till sist kan jag inte bygga högre utan att allt rasar.

När allt rasar

Men även om allt rasar så är det inte kört. Det viktiga är vad vi gör när vi ligger där i ruinerna av våra egna misslyckade torn. Vi får inte glömma vad som hände med Petrus efter att det rasat helt för honom, natten då Jesus fänglades. Bland alla de rasade stenarna efter raset finns den där någonstans – Hörnstenen som vi måste börja med! Petrus fick en chans till. Och om han skämdes, så skämdes han inte tillräckligt mycket för att inte våga se Jesus i ögonen och ta emot förlåtelsen för sina felsteg. Petrus fick börja om, med rätt sten underst. Och med en sådan grund spelar det ingen roll vad man kastar mot oss, det håller ändå.

Du kan alltid börja om med ditt bygge, det är aldrig för sent. Men varje gång som du får bygga om lite, försök få Jesus så långt ner i grunden som möjligt. Att stoppa in Jesus-stenen högst upp i tornet är bättre än att inte ha med honom alls, men ju djupare du låter honom få grunda och bära ditt liv, desto stabilare kommer han att göra det!