Sport förknippar vi gärna med glädje, tävling, gemenskap, spänning – men inte våld. Hur kan man som kristen tänka om det våld som förekommer i supporterkulturen?
Våld, bengaler och inslängda föremål på plan är några exempel på problem som främst fotbollen dras med just nu. I oktober avbröts till exempel ett Stockholmsderby när supportrar sköt iväg fyrverkerier och slängde in brinnande saker på fotbollsplanen. Men fenomenet är inte nytt. I mars 2014 dog en Djurgårdssupporter efter att ha blivit misshandlad av Helsingborgssupportrar innan en match, och utomlands har man till och från stora problem med läktarvåld.
Starka känslor
På ett sätt är det inte så konstigt att idrott rör upp starka känslor. Att vara supporter är att älska. Jag (Daniel) minns ett gammalt ”talesätt” där det sades att fotboll i Italien inte är på liv och död – det är mycket viktigare än så. Kanske har man sagt så, kanske inte, men många upplever det just så, och kanske har även du känt något av den euforiska glädjen när ditt lag gör det omöjliga, eller den bottenlösa besvikelsen när laget underpresterar.
En enskild persons känslor kan vara starka, men när man står i en grupp om 500, 1 500, 5 000 andra supportrar – då blir känslan nästan religiös. I supporterkulturen är det tillåtet att ge uttryck för känslor som man annars brukar censurera. Det är till exempel ”okej” att uttrycka hat mot motståndarna eller att kränka domarna med sina ramsor. Man skulle inte uttrycka sig så i enrum, men som en del av gruppen släpper man de sociala spärrarna och blir ett med gänget.
Beteendet i stora grupper
Det är något liknande som händer i religiösa och politiska mobbar när man förföljer en motståndare. Över hela världen uppstår sådana masspsykoser nu och då, och de kan vara oerhört farliga. Men det händer även att människor samlas för någonting gott och visar sitt stöd på ett positivt sätt, till exempel i demonstrationer. Det är dock ett tragiskt faktum att ilska och hat är irrationella, och kan få oss att göra saker vi aldrig skulle göra under normala omständigheter. Tyvärr får vi sällan samma impulser för de positiva ändamålen, som rättvisa och fred, som är mer eftertänksamma till sin natur.
Även som supporter ska jag återspegla Jesus.
Det kan förändras
Supporterkulturen kan dock förändras. Som barn minns jag hur upptrissad stämningen kunde vara när Rögle spelade hockey. Ramsorna från klacken kunde vara fruktansvärt grova, och det hände att hockeysupportrar rök ihop med varandra efter en match. Det händer sällan idag, och man hör inte alls samma grovheter från läktarna längre. Inom fotbollen behöver man jobba på dessa problem. Arrangörer och polis måste till exempel agera kraftfullt så att man inte kan få med sig farliga föremål in på läktarna.
Lärjunge på heltid
Att vara Jesus lärjunge är ett heltidsuppdrag. Det kan kännas oerhört tillfredsställande att skrika ut sitt hat mot motståndare och domare när det går dåligt för ens lag, men även som supporter ska jag återspegla Jesus. En kristen vet vad det är att ingå i en grupp och rikta sin kärlek och sin längtan mot någon annan – vi gör det varje söndag i gudstjänsten – och det ska vi göra varje dag i livet. Supporterkulturen har sin liturgi. Som supporter börjar och slutar man matcherna på ett visst sätt och det finns vissa givna sånger och ramsor som man måste lära sig. Men den liturgin får inte trumfa min liturgi som lärjunge.
Lärjungaskapet förtar inte glädjen i att vara supporter, men det sätter min kärlek på rätt plats. Sporten varken kan eller ska ge mig den slutgiltiga meningen i livet. Det finns bara ett mål som jag oreserverat kan rikta all min kärlek mot utan att bli besviken: Jesus.
Han kallar mig att följa honom före allt annat, och därför behöver jag vara ljus och salt även när jag håller på ett lag. Kanske kan jag då också bidra till en något mera sund supporterkultur.
