” Simon, Simon, se, Satan har begärt att få er i sitt våld för att kunna sålla er som vete. Men jag har bett för dig, att din tro icke skall bli om intet.” 

Luk 22:31–32

Det är skärtorsdagskväll. Jesus vet att han precis har ätit sin sista måltid – det säger han själv – och han vet också att han inom tolv timmar kommer att hänga på ett kors, detta borde finnas med i hans tankar den kvällen. Som den människa han ändå var, satte han nog stort värde på att han hade sina närmaste vänner hos sig. Han säger i en vers tidigare: Ni är de som troget har stannat kvar hos mig i alla mina prövningar… (v28) men han vet också att den här gången står han ensam. De kommer alla att överge honom, och dessutom kommer en av hans bästa vänner förneka honom, inte ens vilja kännas vid honom. Och det måste göra ont. Men det är med dessa tankar och känslor som Jesus säger till Petrus: … jag har bett för dig, att din tro icke skall bli om intet.

Kvällen går, och precis som Jesus har sagt, så förnekar Petrus honom, och Petrus … gick sin väg… och grät bittert.

Det är vad Jesus gör idag. Han ber för dig och mig inför sin Far.

Så går sabbaten, och det blir tidig påskmorgon. Då plötsligt, kommer Jesu mor Maria, Maria från Magdala och kanske någon till inrusandes till dem och ropar: Han är uppstånden, änglarna sa det! De sa åt oss att hälsa hans bröder och Petrus… och där rycker nog Petrus till lite extra. Inte så att han varit ointresserad tidigare, men det är faktiskt bara han som nämns särskilt, och det måste ha känts gott.

Någon vecka senare visar sig Jesus för Petrus och Jakob och Johannes och några till, och då får Petrus en alldeles särskild upprättelse av Jesus. (Joh 21:15–18)

Vi vet idag att Petrus behöll sin tro och att han blev en av de största apostlarna av dem alla. Kanske blev det så, just för att Jesus hade bett för honom. Det är faktiskt inte alls otroligt att det var Jesu bön för Petrus som gjorde att han faktiskt tog sig igenom denna svåra period.

Jag tror att den här texten har något väldigt viktigt att säga oss idag, när vi brottas med våra misslyckanden och tvivel. För vi på 2000-talet är inte ensamma om att misslyckas i våra försök att leva efter Guds vilja. Inte alls. Till och med Petrus kunde, som vi sett, bli rädd för andra och säga: ”Jesus? Jesus vem då? Honom känner jag inte…” Men Jesus bad för honom då, Han bad för alla sina lärjungar (Joh. 17) och Han ber för oss idag. Det står i Bibeln: Så kan han också nu och för all framtid rädda dem som nalkas Gud genom honom, eftersom han alltid lever och kan vädja för dem. (Hebr. 7:25) Lägg märke till nu och för ALL framtid, och eftersom han alltid lever och kan vädja för dem. Det är vad Jesus gör idag. Han ber för dig och mig inför sin Far. Och om Gud själv säger det i sitt Ord, då får vi lita på att det faktiskt är så. I en barnsång sjunger man ”Han ber just för mig att jag himlen ska nå”. Så är det. Och det är väl någonting vi verkligen kan börja det nya året på? Då kan vi frimodigt lämna framtiden åt Gud och leva för Honom, för Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? (Rom 8:31)

Över jordens vidd din förbön,

genom dag och natt oss når.

Bed för mig inför din Fader,

Du som vid Hans sida står.