Vi kan redan nu få ta del av Guds rike här på jorden. Men det är ingenting mot det som väntar oss i himlen och där är vi ännu inte. 

Omvänd er! Himmelriket är nära, sa Jesus när han påbörjade sitt verk här på jorden. Efter honom har kristna sagt detsamma i 2000 år. Himmelriket är nära. Det tror jag är sant, även om det inte alltid verkar så. Ibland upplever vi det som att bevisen på Jesus seger och herradöme är överallt runt oss. Men ibland kan allt verka hopplöst och Gud känns långt borta. I teologin blir denna dubbelhet ofta förklarad med att en kristen lever i spänningen mellan “redan nu” och “ännu inte”. Hebreerbrevet 2:8 säger Allt lade du under hans fötter. När han lade allt under honom utelämnade han inget, allt skulle vara lagt under honom. Än ser vi inte att allt är lagt under honom. Som kristen i världen lever jag i denna spänning.

Redan nu

Redan här och nu är du förlåten, fri från all fördömelse. Genom Jesus har du fått ny status som Guds barn, och tillhör hans familj här på jorden, kyrkan. Du har rätt att be i förväntan på att Gud vill höra och svara. Du har blivit född på nytt genom den helige Ande. Listan kan göras lång – för vi har redan fått så mycket och för de flesta av oss känns det av och till som att himmelriket har kommit nära. Vi har fått och får ständigt nya välsignelser från Gud. Dessutom tar Guds rike plats i form av självutgivande och kärleksfulla gemenskaper där Jesus får sätta prägel på hur vi är mot varandra. Men när mörkret kommer, vad då? 

Det kristna hoppet handlar om det som ännu inte är.

Jag minns pappas begravning: ”Dig vare äran, Herre över dödens makt! Evigt skall döden vara Kristus underlagd …” Så ljuder psalmsången som fyller kyrkorummet. Mäktig sång om Jesus, om han som segrat över djävulen, ondskan och döden. Ett par meter framför mig ligger kistan med pappas kropp i. Snart ska jag, min bror och fyra andra bära ut den för att sen sänka ner den i jorden. Än ser vi inte att allt är lagt under honom. Men en dag ska vi se det. En dag ska han göra allting nytt.

Ännu inte

Vi lever i en fallen värld, och även om vi får otroligt mycket gott här och nu är livet också präglat av kamp, lidande och sorg. Då kan det av och till verka som att himmelriket är långt borta. Och det finns också en sida av himmelriket som väntar på att bli verklighet. Vad är det då som väntar? Paulus säger: Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår (Rom 8:18). Han använder alltså lidandet nu som kontrast mot den härlighet som väntar där. Hade det varit vilken person som helst som sa det, så hade det varit starkt. Men att det är Paulus med allt han har upplevt (2 Kor 11:24–27) som säger det, gör det ännu starkare. Den glädje som väntar, den frid som väntar, den frihet som väntar är värt allting. 

Paulus använder lidandet som kontrast, men vi kan också använda alla de välsignelser vi har fått. Det är bara en försmak av det som väntar, och som är så mycket bättre.

Det kristna hoppet handlar om det som ännu inte är. Vi väntar. Vi väntar på en ny himmel och en ny jord där sorg, nöd och plåga inte ska finnas mer, och där Gud ska vara så synligt närvarande att sol och måne blir överflödiga och så nära oss att han torkar varje tår (Upp 21). Vi väntar en kropp där den syndiga naturen är borta och där det som är dödligt uppslukas av livet (2 Kor 5:4). En dag ska allt detta bli vårt.

En dag ska jag, som pappa, dö. Men psalmen vi sjöng på pappas begravning, i protest mot uppgivenheten som kunde kännas så överväldigande då, är baserad på säkra löften från en Gud som håller det han lovar. Han har lovat att en dag ska jag och pappa uppstå igen och tillsammans ska vi gå in i Guds fulländade rike. Fulländat. Då finns det inte längre något ”ännu inte”.