Är det inte en skam att Gud själv dör den mest förödmjukande död man kan tänka sig? Och sen är det just av den anledningen som vi prisar och lovsjunger honom. Jesus blev upphöjd genom förnedring. 

Carl Larsson, en av Sveriges mest uppskattade konstnärer, målade i slutet av 1800-talet ett känt mästerverk av Gustav Vasa. Bilden föreställer den svenske kungen som kommer inridande i Stockholm efter sin seger på slagfältet. Bakom sig har han en hel armé av följare. Framför sig har han folkmassorna som välkomnar den segrande kungen. Han sitter högt upphöjd på en stor vit häst. Hans rustning glänser. Det är en pampig entré som upphöjer kung Gustav till skyarna. Och det är en slående kontrast till när kungars kung kom och gjorde entré i vår värld.

Dold härlighet

Johannesevangeliet betonar den här kontrasten på ett gripande sätt. I sin inledning till berättelsen om Jesus, skriver Johannes om hur Gud själv blev människa och uppenbarade sig i Jesus: Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern (1:14). Johannesevangeliet är alltså ett vittnesbörd om den härlighet Jesus utstrålade. Härlig i svenskan kommer från ”Herre”. Jesus framstod som ”Herre-lig”. Guds härlighet syns i hans skapelse: en rödrosa solnedgång, vårens fågelsång, ett rapsfält som bländar med sin gulhet. Guds härlighet uppenbarades för Mose i en häpnadsväckande syn på Sinais berg och reflekterades i templets vackra utsmyckning. Flera gammaltestamentliga profeter fick en glimt in i Guds himmelska verklighet och blev kraftfullt drabbade av den härlighet de såg. Man skulle kunna förvänta sig att Jesus gick runt med en gloria som lyste så starkt att intrycket skrek  – ”Jag är Gud!”, att han hade otaliga änglar som passade upp honom, och att alla som mötte Jesus upphöjde hans namn. Men så enkelt var det inte. Jesus härlighet var dold så att inte alla som såg honom uppfattade hans härlighet, och han blev knappast ärad av alla. Tvärtom vet vi vart Jesus berättelse är på väg.

Vanställd och förnedrad

Kort innan Jesus grips säger han något märkligt: Stunden har kommit när Människosonen ska förhärligas (Joh 12:23). Vad är det som stundar, som Jesus talar om? Folket förväntade sig nog ett intåg likt Gustav Vasas, där Jesus skulle rensa ut romarna, och sätta sig på en hög tron för att styra över sitt folk och kuva alla deras mänskliga fiender. Vore inte det passande för Gud själv, att han skulle upphöjas och äras, bli klädd i kungakrona och majestätiska kläder? Det tänkte nog alla, till och med Jesus närmaste vänner. Men det var inte alls vad Jesus hade för ögat. Den följande versen (12:24) visar att Jesus talar om sin död på korset. Så upp- och nedvänt är Guds rike, att när kungarnas kung gör entré söker han inte först och främst att få ära av människor och förhärligas på jordiskt vis. Kungars kung kom för att bli vanställd och förnedrad på ett kors, som ett offerlamm för att ta bort världens synd. 

Jesus som söker ära från Fadern och inte människor är genom sitt offer värd all ära.

Korset

Jesus blev klädd i kungaskrud, men inte för att äras, utan för att hånas. Hans krona var av törne och blev ett förnedrande och torterande redskap i romarnas händer. Folk ropade åt honom, men inte ord av pris utan föraktfulla hån, lögner och hot. Han blev upphöjd, men inte på en tron, utan på ett kors. Han var omringad, inte av tjänare och arméer utan av fiender och förrädare. Det är svårt att ana att denna förnedring skulle ha med upphöjelse och härlighet att göra, men det är just så det är. Guds härlighet uppenbaras inte i prakt och strålglans, utan i Guds självutgivande, barmhärtiga och kärleksfulla karaktär. Som Johannes tidigare skrivit: han var full av nåd och sanning (1:14). Jesus som söker ära från Fadern och inte människor är genom sitt offer värd all ära. Därför blev han också uppväckt från de döda och upphöjd till himmelen av Gud, för att alla människor en dag ska säga som det är, att all ära och härlighet tillhör Gud. Som Johannes också såg i framtiden, kommer det en dag då en skara som ingen kan räkna ska ropa: ”Frälsningen tillhör vår Gud, som sitter på tronen, och Lammet!”… ”Amen! Lovsången, härligheten, visheten, tacksägelsen, äran, makten och kraften tillhör vår Gud i evigheters evighet.” (Upp 7:10, 12).