Maria är ung när Gud kallar henne till ett stort uppdrag. Men hon väljer att lita på Gud och får genom sin ödmjukhet och förtröstan bli en del av Guds stora frälsningsplan.

Det är svårt att veta precis hur gammal Maria är när hon får veta att hon ska föda en son – den son som genom sitt liv och sin död ska öppna vägen till Gud. Men att hon är ung råder det inget tvivel om. Kanske är det som nybliven tonåring hon blir trolovad med den betydligt äldre Josef. Kanske är hon så ung som tolv, kanske är hon närmare sexton när hon tar emot budskapet att hon ska bli mamma. Att hon är ung är dock inte något som hindrar henne från att lita på Gud, det verkar snarare vara tvärtom. Maria är med sin ungdom, sin ödmjukhet och sitt mod en förebild för alla dem som också vill lyssna till Guds röst och följa Jesus.

Besked till Sakarias

Av evangelisterna är Lukas den som skriver mest om vad som händer innan Jesus föds, och händelserna tar sin början med att Herrens ängel kommer med bud om ett barns födelse. Nu kanske vi väntar oss att det ska handla om Jesus och Maria, men nej, först kommer ängeln till en äldre man, en präst som heter Sakarias. Ängeln säger att han och hans fru ska få en son, trots att de båda är gamla. Sakarias tvivlar: Hur ska jag kunna vara säker på det? Jag är gammal och min hustru är till åren (Luk 1:18). Kanske är det deras ålder och smärtan över att de inte har fått något barn som gör att Sakarias har svårt att ta till sig orden från Guds budbärare. Men tvivlar gör han, och han blir därför stum och kan inte tala igen förrän den dag då deras son, Johannes döparen, föds.

Att hon är ung är dock inte något som hindrar henne från att lita på Gud

Besked till Maria

Härnäst kommer ängeln till Maria. Till skillnad från Sakarias tvivlar Maria inte på ängeln Gabriels ord (även om hon undrar hur det ska gå till) utan svarar: Jag är Herrens tjänarinna. Låt det ske med mig som du har sagt (Luk 1:38). I Lukasevangeliet står den unga flickan Maria och den åldrande prästen Sakarias med varsitt budskap om en sons födelse, och sida vid sida i evangeliet svarar de olika på den kallelse det innebär. Kanske har Maria med sin ungdoms nyfikenhet och tilltro lättare att höra och ta till sig orden att ingenting är omöjligt för Gud (Luk 1:37).

Löfte om storhet och evighet

Men hur mycket förstår Maria av vad som ska ske med henne, och av vad som ska hända med hennes barn? Den unga Maria som svarar på Guds kallelse i tro är samma Maria som många år senare står och ser sin son dö på ett kors. Barnet som hon ska föda kommer med ett löfte om storhet, om välsignelse och om ett rike som ska vara i evighet. Ängelns ord till henne är dessa: Han ska bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud ska ge honom hans fader Davids tron. Han ska vara kung över Jakobs hus för evigt, och hans rike ska aldrig ta slut (Luk 1:32-33). Här nämns inte lidandet, här står inget om döden. Vi kan resten av historien, men Maria vet väldigt lite vad som faktiskt väntar när hon säger ja till uppdraget från Gud. Här är hon en stor förebild.

Besked från Josef

Att bli gravid som ung är inte något skamligt eller konstigt under Marias levnadstid. Men faktumet att det inte är Josefs barn hon bär på förknippas troligtvis med skam, och kanske utgör det till och med en fara för Maria. Vi kan ana detta i Matteusevangeliets skildring av tiden före Jesus födelse: Innan de hade varit tillsammans visade det sig att hon var havande genom den helige Ande. Hennes man Josef var rättfärdig och ville inte dra skam över henne, och därför beslöt han att skilja sig från henne i hemlighet (Matt 1:18-19). Att de två är trolovade innebär att de ingått ett löfte om äktenskap. De bor antagligen inte tillsammans, utan Maria bor fortfarande hos sina föräldrar. Att i den situationen bli gravid kan innebära att omvärldens dom över Maria blir hård. Hon kan straffas för äktenskapsbrott och i värsta fall stenas till döds (se 5 Mos 22:23–28). Att Josef vill skilja sig från Maria utan att någon får reda på det är av omsorg om henne. Det är det brutna äktenskapslöftet som kan straffas, men om hon skiljs från Josef och är ensam kan hon inte straffas lika hårt.

Det är en Maria som fylls av förundran över allt som sägs om Jesus och över allt som sker omkring honom.

Tillsammans trots allt

Det blir dock ingen skilsmässa. Herrens ängel visar sig för Josef och förklarar situationen. Han säger till Josef att han inte ska vara rädd för att ta Maria till sin hustru. Kanske är han rädd för hur alla runt omkring dem ska se på dem och på honom som inte är biologisk far till det barn som ska födas. Kanske är han rädd för vad det kommer innebära för Maria när omvärlden får veta. Men Josef tar Maria till sin, och när vi läser om dem igen, reser de tillsammans som man och hustru.

Resan och födelsen

Maria och Josef är på väg till Betlehem. Kanske vet Maria att det är där hon kommer föda sin son. Kanske känner hon till profeten Mikas ord om att det är just där det ska födas en Israels härskare (Mika 5:2, Matt 2:6). Och kanske är det återigen hennes tillit till Gud som gör att hon vågar ge sig iväg på resan mellan Nasaret i Galileen och Betlehem i Judeen som höggravid. Resan tar troligtvis omkring en vecka och väl framme är det dags för Maria att föda. Scenen som följer är bekant från krubbor och julspel. Bland djuren i stallet föder Maria det lilla Jesusbarnet. Hon lindar honom och lägger honom i en krubba där djuren har sin mat. Änglarna på himlen sjunger för herdarna på ängen. Från öst kommer vise män med gåvor och Herodes förargas över påståenden om en nyfödd kung.

Förundran över Jesus

Och Maria då? Det står att hon, där hon befann sig i stallet – nyförlöst och omtumlad, bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta (Luk 2:19). Det är en Maria som fylls av förundran över allt som sägs om Jesus och över allt som sker omkring honom. Och här blir kontrasten mellan det lilla barnet som föds i ett stall och alla de stora ord som sägs om honom som mest tydlig. Det lilla, ömtåliga, värnlösa barnet hyllas som en kung, en stjärna tänds och han prisas av änglaskaror på himlen. Vi kallar det inkarnationen, att Gud föds som människa.

Oro och rädsla inför framtiden

Under tiden som följer fortsätter Maria att förundras. När hon och Josef fyrtio dagar efter sonens födelse ska ta sig till templet i Jerusalem får de återigen höra ord som hyllar och upphöjer det lilla barnet. Men kanske är det första gången som Maria också får höra om det lidande som väntar. Simeon är en man som välsignar den lilla familjen som kommit till templet. Han vänder sig direkt till Maria och säger: Se, han är satt till fall och upprättelse för många i Israel, och till att vara ett tecken som väcker motstånd. Också genom din själ ska det gå ett svärd. Så ska många hjärtans tankar uppenbaras (Luk 2:34-35). Kanske innebär Simeons ord att den förundran och glädje som Maria känt också blandas med oro och rädsla inför vad som ska komma.

En förebild för oss

Maria är ung men tvivlar inte på Guds förmåga att göra det omöjliga. I en tid när omvärlden kan tyckas hård och dömande väljer hon att lita på Gud. I detta är hon på flera sätt ett ideal som kan tyckas svårt att nå upp till. Men det kan få bli vår bön, att också vi får den tro och den tillit som Maria har. Den tillit som skapar en villighet att låta Gud använda också oss, även när vi inte förstår hur det ska gå till eller vad konsekvenserna blir.