Alla troende judar som hade följt med Petrus häpnade över att den helige Andes gåva hade blivit utgjuten också över hedningarna. (Apg 10:45)
För det judiska folket var det på Jesus tid självklart att de var utvalda av Gud på ett alldeles särskilt sätt. Därför tog det lite tid innan de första kristna (som var judar typ allihop) fattade att Jesus kommit för att rädda alla människor. Det krävdes både en uppenbarelse, en hel del ledning av Anden och en väldigt tydlig andeutgjutelse över en grupp hedningar innan de förstod att Jesus faktiskt dött och uppstått för hedningarna också.
Kanske fastnar vi i ett liknande sätt att tänka, utan att vilja erkänna det för oss själva. “Nejdå, det skulle jag aldrig göra”, tänker nog både du och jag. Men tyvärr kan kristna ibland bli som den förlorade sonens avundsjuke storebror (kolla in Luk 15). Det händer att människor som haft en trasslig resa får ett starkt gudsmöte som förändrar allt, vilket ju är fantastiskt. Men i stället för att glädjas med personen, kan det väcka avundsjuka och missunnsamhet bland kristna i omgivningen. “Varför skulle den där typen få vara med om så häftiga grejer, medan jag som sökt Gud mycket mer, inte får alls lika starka gudsmöten?”
Om jag tror att jag är bättre än andra så har jag bara mer behov av självinsikt.
Vi får absolut uttrycka sådan besvikelse inför Gud (han kan ta det, och jag lovar, han har redan genomskådat oss), men det är en osund reaktion. Och faktum är att vi alla är precis lika älskade och precis lika beroende av Guds nåd, så om jag tror att jag är bättre än andra så har jag bara mer behov av självinsikt. I stället får vi inspireras av reaktionen hos den unga kyrkan, när Petrus berättade vad som hänt i mötet med hedningarna: När de hörde detta, lugnade de sig och prisade Gud och sade: “Så har Gud skänkt också åt hedningarna den omvändelse som ger liv” (Apg 11:18).
