Det var en brokig skara som till slut ordnade sig i ringen runt flaggstången. Energin från lekarna hade ännu inte runnit av dem, och ledarna hade fullt sjå med att få barnen att stilla sig och falla in i cirkeln. Men så hördes kårchefens stämma – ”Scouter, giv lösen!” – och genast fick han allas uppmärksamhet. Kepsar och mössor åkte av, och barnens ögon vändes mot kårchefen som nu format handen till en scouthälsning. Med tummen och två fingrar infällda mot handflatan så att de möttes höjde han handen mot pannan som i en honnör: ”Kristus har segrat!” Scouternas svar kom med övertygelse och i samlad stämma: ”Vi kan segra!”
Såhär slutar varje scoutmöte i en UV-scoutkår, och för mig är det en underbar påminnelse om det hopp vi har i Jesus, det hopp som Uppenbarelsebokens sista kapitel talar om (Upp 21:4, 22:3–5). Vi kan segra för att han har segrat. Tack vare det Jesus har gjort för oss på korset har vi ett löfte om att allt kommer bli bra till slut. Allt är inte bra nu, men det innebär bara att det här inte är slutet.
