“Hörde jag rätt, ska ni till Zambia?” frågade mannen framför oss i kön. Jag och mina tre bibelskoleklasskompisar nickade där vi stod med vårt bagage på Arlanda. Vi var på väg ut till en by på den zambiska landsbygden för att göra praktik på en skola och ett sjukhus som byns kyrka drev. Tre månader i ett främmande land med främmande kultur och främmande människor gav oss en rimlig anledning att vara något nervösa och oroliga där vi stod på flygplatsen. Vi hade bett mycket inför resan och en av de saker vi bett mest för var att vi skulle känna oss trygga och att Gud skulle leda oss rätt under resan.
Jag tror inte att det bara var en slump att vi mötte Kjell precis där och då.
”Vart i Zambia ska ni?” Vi berättade om den avlägsna byn och om arbetet vi skulle göra där, när mannen, Kjell, förklarade det förbluffande att han, för 40 år sen, hade bott i just den by vi skulle till. Han hade till och med varit med och byggt upp sjukhuset som vi skulle till! Vi blev helt paffa – vad var egentligen oddsen att just denne man skulle ta samma flyg som vi, en man som kände den okända plats vi skulle till utan och innan? Vi kunde tryggt slå följe med Kjell som hjälpte oss hitta rätt på flygplatsen och lugnade vår oro.
Denna händelse påminner mig om Guds omsorg om oss. Jag tror inte att det bara var en slump att vi mötte Kjell precis där och då, utan jag tror Gud sände honom för att visa oss att han hör våra böner och alltid är nära. Precis som Kjell ledde oss rätt på flygplatsen, leder Gud oss rätt när vi lägger våra liv i hans händer. Gud lämnar oss aldrig i sticket.
